Hösten är vemodets högtid. Det är då vi förbannar vårt nordiska klimat, tycker synd om oss själva och gräver extra djupt i sentimentaliteten. Här är några skivor som hjälper dig på vägen från sensommarpepp till höstdepp.
The Horrors - Primary Colors (XL Recordings, 2009)
Som ett uppdaterat Joy Division spinner The Horrors vidare på brittiskt dystopiska tongångar - lite som ett britpopband med skräckfilmsfascination. Känslan av regn, åska och allmän undergång gör sig ständigt gällande, och Horrors skeva svartpop kryddas effektivt med svajiga gitarrer som snirklar och bänder sig mot domedagen med i övrigt ganska snälla melodier. Inget för sobert bakgrundssorl, men väl ett ödesmättat soundtrack till höstångesten.
Bästa spår: Ambivalenta spökpopen i Who Can Say
Betyg: 3/5
Red House Painters - Red House Painters aka "Rollercoaster" (4AD, 1996)
Mark Kozelek är urtypen av bitter, ensam vit man med gitarr - han gör det bara så mycket bättre än många andra. Min RHP-bana började med Songs From a Blue Guitar, men de flesta hårdnackade RHP-fans skulle nog säga att den här skivan - som kallas både Rollercoaster och "den där med berg- och dalbanan på" - är snäppet vassare. Åtminstone är Mark Kozeleks ångest på en all-time-high-nivå. De senare åren har Kozeleks utgivning (bland annat i projektet Sun Kil Moon) varit lite svajig, så utgå istället från nämnda två skivor och ta dig framåt och bakåt genom katalogen. Dra något gammalt över dig, slå på söndagsregnet och låt någon annans hjärtesorg bli din egen för en stund.
Bästa spår: Tårdrypande Katy Song är en klassiker.
Betyg: 4/5
The Cure - Head on the door (Polydor, 1985)
Egentligen är det här inte alls den höstigaste av The Cures skivor, men enligt mitt tycke är det den bästa. På Head on the door lyckas nämligen Robert Smith och gänget att göra fantastisk och fångande popmusik av sitt ständiga kajalbeprydda vemod. Det är salsatakter, minimalistiskt synthblipp, suggestiva ballader och rockriff - allt sammansvetsat av deras osvikliga melodikänsla. Den här skivan gör att The Cure faktiskt framstår som ett kul band, ett omdöme de förmodligen inte får höra särskilt ofta.
Bästa spår: Close To Me är svår att toppa.
Betyg: 5/5
Mobb Deep - The Infamous (BMG, 1992)
Det fanns en tid då skillnaden mellan amerikansk östkust- och västkusthiphop var fundamental (och för vissa livsviktig). Om västkusten representerade soliga sommardagar med nercabbade (och gungande) low riders, drinkar och solbrillor, var östkusten mer synonymt med den urbana baksidan - regn, asfalt och den dagliga kampen för brödfödan bland droger, dödsskjutningar och prostitution. Mobb Deep symboliserar som få andra den östkustminimalistiska hiphopen, och The Infamus räknas fortfarande av många som deras mästerverk i genren.
Bästa spår: Den regniga ångesten i Survival of The Fittest.
Betyg: 4/5
John ME - I Am John (Sony, 2009)
Forne Motorhomes-sångaren John Mattias Edlund gjorde storstilad comeback på hitlistorna med singeln Love Is My Drug. Men många missade att han samtidigt hade svängt ihop en av årets bästa svenska skivor. Med ett uttryck som hela tiden landar på rätt sida av det pretentiösa lyckas John ME paketera stora drömmar med snygga arrangemang. I Am John blir en trevlig höstskiva som kan gå i timmar utan att bli uttjatad. Och det är trots allt ett riktigt bra betyg.
Bästa spår: Vemodigt hoppfulla Skins & Bones.
Betyg: 4/5
Lyssna på samtliga album på Spotify.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar