Urbana utflykter - Skivtips i Escape 360 nr 4 2009

Vad urban musik är beror på vem man frågar. Men någonstans måste man kunna känna närheten till nattklubbarna, trafiken, rösterna, de galna människorna – lite av det där som gör en stad till en stad. Den där känslan av oberäknerlighet, spontanitet och oändliga möjligheter som gör att vi blir de flockdur vi ändå är. Här är lite inspiration till vårens storstadssoundtrack.


Singapore
I Am David Sparkle - This Is The New (Kitty Wu Records)
Singapores musikscen har aldrig varit särskilt omtalad, men nuförtiden förstår även landets regering att det sjuder av kreativitet som kan användas på olika sätt. Därför kan nu även experimentiella band som I Am David Sparkle hanka sig fram med ett postrockigt instrumentalt sound som låter vemodigt och hoppfullt på en och samma gång. Elektroniska regndroppar möter blänande gitarrmattor i en stad som aldrig känt en sval vårbris. Om man vill kan man höra ett soundtrack till Singapores bortglömda utkanter, där ungdomarna inte nöjer sig med vad makteliten bestämmer att de ska tycka, och där de utländska investeringarna lyser med sin frånvaro. Utan texter kan ingen heller bli stött över innehållet.

Bästa spår: Radiohead-electronican i Jaded Afghan
Betyg: 4/5

London
Lily Allen - It's Not Me, It's You (EMI)
Få kan som Lily Allen sammanfatta London på ett sätt som är så cyniskt och kärleksfullt på en och samma gång. Hon var en av de första som "upptäcktes" genom MySpace - något som idag fullkomligt tappat sin stuns när varenda snorig hobbymusiker och hans katt har sina låtar på sajten. Debuten Alright, Still blev en braksuccé och hennes lekfulla cockneypop skulle kunnat få fortlöpa tämligen friktionsfritt till mediearbetarnas förfester i innerstäderna. Men Lily Allen har blivit superkändis och tabloidbränsle i England, något som spär på hennes komiskt bittra betraktelser över diskbänksrealism och sms-relationer i ett London som inte är särskilt förlåtande mot misstag. It's Not Me, It's You är trots detta popmusik som man blir glad av på två nivåer - den är både smart och catchy. Vilket får ses som en stor bedrift.

Bästa spår: Kontrasterna i Bush-bashern Fuck You är svåra att motstå
Betyg: 4/5

Bombay
A R Rahman - Music From the Original Motion Picture Slumdog Millionaire (Universal)
Att en indisk film överöses med Oscars tillhör inte vanligheterna, men när en historia berättas på ett så genuint och själfullt sätt ger det resultat i en allt mer gobaliserad kulturvärld. Soundtracket är signerat filmmusikveteranen A R Rahman, och resultatet blir en smula ensamt utan Slumdog Millionaires vackra bildspråk, men låt oss säga att det ger en viss introduktion till indiskt kryddad klubbmusik. Det blandas friskt mellan riktiga Bollywood-rökare och London-favoriter som MIAs Paper Planes, och trots att kvalitetsnivån skiftar (det låter ganska 90-tal ibland i svenska öron) är skivan tillräckligt medryckande för att du ska stråla lite extra i kapp med vårsolen.

Bästa spår: Den storslagna dramatiken i Mausam & Escape.
Betyg: 3/5

New York
Yeah Yeah Yeahs - It's Blitz (Universal)
För några år sedan förkroppsligade Yeah Yeah Yeahs drömmen om det hippa New York. De verkade skita i om det de spelade var garagerock, indiepop eller electronica - i likhet med band som The Kills blev man snabbt favoriter hos ängsliga magasinhipsters och konstskolelever med stora glasögon. Men deras musik lät också alltid väldigt poserande, inte alltid så närvarande och äkta. Nu är trion i alla fall tillbaka med tredje skivan It's Blitz, en lite varmare men fortfarande ganska peppad injektion popmusik som ofta fungerar både på nattklubben och hemma i stereon.

Bästa spår: Den vackra sårbarheten i Skeletons.
Betyg: 3/5

Los Angeles
The Bronx - The Bronx (White Drugs)
Till skillnad från de mer beräknande och poserande banden i banden i New York, spelar LA-bandet The Bronx (namnet till trots) en till synes ganska hjärndöd blandning av tidig amerikansk hardcore med fläskiga hårdrocksgitarrer. Bandet släpper bara självbetitlade skivor, förvirrande nog - förutom när de spelar under det mexikanska namnet Mariachi El Bronx, vill säga (en skiva med dem är också på gång). Den tredje The Bronx-skivan innehåller i alla fall röjig, skrikig och stökig amerikansk rock som packar om den tämligen genrestela hardcoretraditionen och gör det till något både nutida och svängigt. Det här är musik man vill dricka sprit till.

Bästa spår: Öppningsspåret Knifeman visar var skåpet ska stå.
Betyg: 4/5

Spotify-länk till alla skivorna utom I am David Sparkle.

Artikeln tidigare publicerad i resetidningen Escape 360 nr 4 2009.